Pojkig

Mia skrev att hon tyckte att Prinsen förändrats, blivit stor och pojkig. Och mamman o pappan kan inte annat än att hålla med. Inte är han vår lilla bulliga, gulliga bäbis längre. Nä, nu har vi en egen liten pojkig pojke därhemma. Det är inte bara utseendemässigt han förändrats även om det är där skillnaden syns tydligast; halsen har liksom vuxit, överkroppen smalnat av, de lätt böjda benen har rätat ut sig och ansiktet har antagigt en mer pojkigt busig uppsyn. Orden bubblar ur munnen och han förstår så mycket! Pappan och mamman står ofta helt förbryllade och tittar på denna lilla varelse som t ex springer ut i köket, drar fram en stol till diskbänken och mödosamt klättrar upp, bara för att mamman yttrat ordet ”diska”. När maten dukas fram utbrister han ”bamt” (varmt) och börjar febrilt blåsa. Vid matbordet nästan skriker han ut ”meea” (mera) om drickan råkat ta slut innan någon hunnit fylla på!

Mamman och pappan får ofta prata ”föräldraspråket”, ni vet en blandning av engelska och svenska, för om Prinsen t ex snappar upp ordet ”gå ut” i en mening är det stört omöjligt att förklara varför Prinsen, som redan sitter på mattan i hallen med skorna i handen, inte får gå ut nu på studs! Ordet ”snart” finns liksom inte i en ”snartettochetthalvtårs”–pojkes ordlista!

Vår lilla pojke. Hjärtat svämmar över.